Promenera
Promenader är meningen med livet. Allt annat är mest transport mellan promenader.
Jag älskar att lukta på exakt allt. Varje buske, varje lyktstolpe, varje misstänkt fläck i gräset har en historia – och det är mitt jobb att läsa den noggrant. Jag går helst i långkoppel så att jag kan springa i sicksack, tvärnita utan förvarning och plötsligt byta riktning av absolut ingen anledning.
Jag har ett mycket stort intresse för kissfläckar, gammal snö och andra kulinariska överraskningar som matte av någon anledning kallar “äckligt”. Gul snö är till exempel en klassiker som återkommer varje vinter.
Att bajsa är ett konstprojekt. Det gör jag aldrig på lättåtkomliga platser. Nej, helst ska det ske i nedförsbackar, på höga stenar, mitt i tistlar, brännässlor eller precis där matte absolut inte kan nå utan att ifrågasätta sina livsval. Det här är mitt sätt att hålla balansen i relationen.
Jag har också utvecklat effektiva strategier för att tidigarelägga morgonpromenaden. Om man piper med sin pipgris tillräckligt tidigt på morgonen ökar chansen markant att få gå ut tidigare än planerat. Det fungerar inte varje gång – men tillräckligt ofta för att vara värt besväret.
På promenader träffar jag ibland andra hundar. Det är jätteroligt – förutsatt att de är ungefär i min storlek. Är de större än mig låtsas jag vara tuff i tre sekunder, blir sedan plötsligt väldigt liten och tycker att vi kanske kan gå åt ett helt annat håll istället.
Promenader är alltså inte bara motion. Det är forskning, mat, hämnd, socialt umgänge och existentiell mening – allt på samma gång.
Bollar
Bollar är det näst roligaste i livet. Det roligaste är promenader. Allt annat är mest utfyllnad.
Det finns dock ett stort problem med bollar: mina mattar kastar dem väldigt sällan. De påstår att jag “aldrig släpper bollen”. Jag förstår inte riktigt kritiken – jag har ju bollen i munnen, var skulle den annars vara?
Jag ser bollar mer som något man bär runt på, vårdar och skyddar, snarare än något man slänger bort helt vind för våg.
Men om en matte någon gång lyckas få tag i en boll och faktiskt kastar den, då är det extremt kul att jaga den. Jag springer fort, fokuserat och med full övertygelse om att bollen är min igen inom mycket kort tid.
Problemet är alltså inte mitt bollintresse. Problemet är mattarnas bristande kastfrekvens.
Äta
Att äta är en av mina absoluta favoritaktiviteter i livet. Jag är mycket engagerad i ämnet och har starka åsikter.
Jag uppskattar bland annat chips, pasta carbonara, ost, korv, leverpastej, kyckling, bacon och blodpudding. Det här är genomtänkta, beprövade livsmedel. Paprika och andra grönsaker däremot – nej tack. Jag förstår inte vad de försöker vara.
Torrfoder är ett känsligt ämne. Det kan vara gott, men bara om det serveras korrekt. Om man ställer det i köket bredvid vattenskålen är det skitäckligt och helt oacceptabelt. Men om matte serverar samma torrfoder i en liten skål i tv-soffan blir det plötsligt väldigt gott. Ännu bättre är om vi tar med det upp till sovrummet vid läggdags. Då är det nästan en delikatess.
Ibland får jag dessutom ägna mig åt avancerat matarbete genom att söka efter falukorv och blodpudding i trädgården. Det är både berikande och extremt givande för självkänslan.
Min husse har ibland leverpastej, och om jag har tur kan jag få det sista som sitter kvar på smörkniven. Det kräver dock att jag placerar mig strategiskt bakom honom och stirrar intensivt utan att blinka. Ofta fungerar det.
Jag har tyvärr en lång lista på saker jag inte får äta. Dit hör bajs, pinnar, choklad, russin, gummiben och gosedjur. Det här är regler som matte har hittat på, och som jag personligen inte håller med om.
Träffa människor
Jag älskar människor. Allihop. Men vissa mer än andra.
Min lillmatte älskar jag mest i hela världen. När hon kommer hem från skolan är dagens absoluta höjdpunkt, veckans bästa ögonblick och anledningen till att jag sitter redo vid dörren. Tyvärr får jag inte hoppa på henne, enligt stormatte, vilket är obegripligt eftersom hoppande är mitt främsta sätt att visa kärlek.
Stormattes syster är också en mycket viktig person i mitt liv. Hon har ofta med sig godis, vilket gör henne extremt pålitlig. När hon kommer ignorerar jag stormatte fullständigt och överfaller systern direkt. Då hoppar jag jämfota av lycka och tappar all självkontroll. Det är helt rimligt.
Det är egentligen bara en sak jag har emot henne. Hon har både garn och stickor och hon tvekar inte att använda dem.
Jag har även småkusiner som är 4 och 6 år gamla. Dem får jag absolut inte hoppa på – vilket är orättvist – men jag får slicka dem i öronen tills de blir ordentligt blöta. Det är ett bra alternativ. När vi hälsar på dem händer det dessutom ofta godisregn, och jag får leta hundgodis överallt. Det är så kul att åka dit att jag drar stormatte i kopplet hela vägen från parkeringen och in, för att spara tid.
Husse får vi inte glömma. Han är bra på långa promenader och fyller därmed en viktig funktion i flocken.
Stormatte däremot är mer… strukturerad och rutinbunden. För henne får jag ingenting. Inte gräva. Inte äta vad jag vill. Inte göra exakt det jag känner för i stunden. Hon kallar det regler. Jag kallar det trakasserier.