Ganska tidigt i livet insåg jag att människor är extremt lättpåverkade. Det gäller bara att använda rätt teknik.
Min främsta metod är blicken. Den är stor, mörk och lätt sorgsen, som om något hemskt just hänt, trots att det inte har det. Med blicken kan jag få människor att ge mig mat fast jag nyss ätit, öppna dörrar som absolut inte behövde öppnas och flytta sig i soffan trots att de satt bra.
Jag har också lärt mig att olika människor kräver olika strategier.
– Mot lillmatte använder jag charm och närhet.
– Mot husse använder jag uthållighet och stirrande.
– Mot stormatte använder jag tålamod, list och ibland passiv-aggressivt suckande.
Om inget annat fungerar kan jag alltid pipa lite försiktigt, gärna med hjälp av en pipgris, helst tidigt på morgonen. Det leder ofta till promenader, uppmärksamhet eller i bästa fall båda.
Jag är dessutom mycket duktig på att låtsas att jag inte förstår regler. Det är en avancerad teknik som kräver perfekt tajming. Ibland förstår jag exakt vad som sägs, men väljer att inte reagera förrän någon höjer rösten eller tar fram godis.
Sammanfattningsvis är jag inte bara söt och smart. Jag är strategisk. Och hungrig.